Vilken seger!

Idag testade jag de "gamla" jeansen och döm min förvåning när de slank på!!! Hurra!!! De sitter inte bra men de sitter iaf :-) Jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag är nöjd men oj oj oj vad kul det var när jag fick på mig jeansen och oj oj oj vad förvånad jag blev.

Guld i mun

Hade hoppats på att få skryta med ytterligare en löpar-runda idag men det har gått i ett i dag så skorna fick stanna på hyllan. Jag fick agera chaufför när kidsen skulle aktivera sig, Wanda på gympa, Bonnie på dans och sedan Nova på gympa (Liam hängde med så gott han kunde också!). Dess emellan skulle det fixas lunch och städas lite eftersom Bonnie skulle ha tjejmiddag med några kompisar ikväll. Nu ser det ut som om en bomb har briserat i köket och jag sitter och väntar på att diskmaskinen ska bli klar så att jag kan få i en ny laddning disk. Det är bara att inse, morgonstund har guld i mun! Om det ska bli några löprundor så måste det bli innan resten av familjen har vaknat. Vi får se om jag kommer ur sängen imorgon bitti. Det blir tidigt, tidigt... Håll alla tummar och tår!

Spring is in the air

Sitter här och avnjuter en kopp kaffe och slår mig för bröstet medans resten av familjen fortfarande sover. Första morgonlöpturen är avklarad!!! Och det gick såååå mycket lättare än vad jag trodde. Benen kändes som fjädrar som bara studsade fram. Sååå skönt och sååå kul!!!:-) Jag hade god hjälp från Rocco som tyckte det var skoj att kuta lite. Han har ju inte fått röra så mycket på sig stackaren sedan han opererade sig men det börjar bli dags att få lite mer "normal" hundaktivitet för honom så en mjukstart tillsammans med mig blir kanon. Eftersom det gick så lätt idag så fick sig motivationen en riktig rivstart. Nu gäller det bara att plocka fram denna känslan de dagar det inte går riktigt lika flygande lätt.

Här är mina löparkompisar: Rocco som ligger och pustar ut efter turen och mina Asics som är helt fantastiskt sköna skor.

Sakta men säkert

Det känns som att det är någonting som smyger sig på mig...sakta och tyst...men ändå så märkbart. Undrar vad det kan vara? Skulle det kunna vara...näää...det kan det inte vara... Men kanske ändå...näää...det var så länge sen...fast kanske ändå...lite... Hmmm, jag tror att det faktiskt är lite motivation som kommer smygande. Efter en lång tid djupt nere i en grotta tror jag att jag klättrat upp så pass långt att jag börjar se mynningen och lite ljus som sipprar in. Jag kanske skulle klättra på lite snabbare och se om jag kan komma upp i solen? Fast det förstås, klättrar jag för fort kanske jag tappar fotfästet igen och trillar ner i grottan och får börja om... Sakta men säkert får jag smyga mig upp, precis som motivationen smyger sig på mig...sakta men säkert!