Glad i hågen tog jag mig till sjukgymnasten med en febrig Liam i ena handen och Diklofenak i andra handen. När Liam fick se "sjukhusmiljön" inne i behandlingsrummet fick han som vanligt frispel och började gråta. Efter lite tröst och övertygande om att det inte var han som skulle undersökas fick jag ta av tröjan med honom i knät.
Dagens besök började med en mörbultning av axeln med stötvågsbehandling. Aj, aj och...aj! Efter detta trodde jag i min enfald att hon skulle visa lite övningar som jag kunde göra men ack vad jag bedrog mig. Istället tar hon fram akupunktur nålar som hon hackar med på senan i axeln för att ytterligare stimulera till läkning. Hmm...det kändes inte direkt som att axeln började läka. Hjälp vad ont det gjorde! Dessutom satt jag med Liam i knät och jag var tvungen att hålla masken eftersom han annars skulle börja storgråta igen. Efter nålhackningen var besöket klart så jag gick ut helt vimmelkantig och illamående av smärta till bilen. Jag fick inte med mig annat från detta besök än en traumatiserad, oerhört snäll och duktig son och en axel som just nu är helt obrukbar. Tvångströja på!!! Nu är det strikt vila till torsdag nästa vecka när nästa plågosession är inbokad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar